hur står det still?

Jag och Emelie har haft ett av våra legendariska prat nu. I en timme ungefär. Och det är sjukt hur mycket vi kommer fram till. Det är sjukt att man lär känna sig själv bättre, bara genom att prata med en kompis som är en så nära vän att det känns som ett syskon. Och det är skrämmande att man kommer till insikt om att folk i ens närhet tror att de känner en bättre än de gör, för de kände en väl när man var 14 år och inte visste själv vem man var. Det är barndomen samt tonåren som forma personen man är idag, vi är kanske inte vuxna än, men det är inte långt kvar och många anser sig själv vara dendär vuxna kvinnan som vet vem hon är, jag är dock inte helt säker på det än, men det är kanske inte så långt kvar. Men hur ska andra veta vem man är, om de inte ens vet allt man varit med om, hur ska en annan person kunna säga "jag känner henne, jag vet allt om min kompis" utan att ens vara den personen en annan pratar med, som man förklarar för att såhär var det, detta hände och såhär mår jag.
Jag kan bara säga att jag känner två personer riktigt bra. Monika och Emelie.
Monika min barndomskompis, vi har känt varandra i snart 14 år. Vi har varit så tighta att det inte gått att skilja oss från varandra. Även om vi nu bor på olika ställen, så pratar vi med varandra, dessutom vet jag vad hon varit med om. Jag vet hur leden hon var när hennes mamma gick bort i canser, jag vet vad som hände med hennes familj, jag vet vem Monika är och vad hon går för.
Emelie har jag känt i två år, och jag har aldrig varit med om något liknande, att hitta en jämnlike på ett sätt som man inte tror att man kan göra. Och att veta att just hon vet precis allt om mig, och jag om henne, det känns så tryggt. Vet jag inte hur jag ska göra i vissa situatoner, enkla som svåra, så frågar jag Emelie om råd, för jag vet att vi tänker relativt lika. Emelie vet hu hon ska få mig att må bra om jag mår dåligt, hon vet att det inte funkar att sitta och säga "stackars dig, det går över", hon vet hur hon ska lägga upp det, hon vet att jag vill få andra synvinklar och hon vet hur hon ska säga.

Jag vet inte vad jag vill få ut av detta, faktiskt. Jag kan inte ens skriva och berätta allt jag vill. Men jag vet vilka jag har att lita på, vilka som låter mig tycka och tänka precis som jag vill, jag vet att dom inte dömmer mig för mina åsikter och känslor.
Jag har de bästa kompisarna man kan ha.

"Hur mår du"
"Jag mår bra"
"Är det verkligen helt säkert"
"Nej.."

love you guys